Kognitivt/existentiellt perspektiv:



B
åda dessa terapi-/psykoterapiformer är till sin form ett slags samarbetsprojekt terapeut och klient emellan. I den kognitiva terapin undersöks den inre självbilden och dit hörande känslo- och tankemönster, i syfte att förändra sådana mönster som inte främjar oss. Syftet är att tillvarata våra inre resurser för att stadigare styra mot de mål vi strävar efter. Långt ifrån alltid är dessa mål riktigt klara för oss. De kan också komma att modifieras under resans gång.

Livet kan te sig mörkt, kaotiskt och meningslöst. Skälen till att söka terapi är olika från människa till människa, men gemensamt är en önskan om förändring. I skeden av livet kan vi behöva reda ut och synliggöra den egna livssituationen, och/eller helt ”enkelt” förstå vad som kan ge mål och mening i livet. Att gå i samtalsterapi kan också handla om att få vägledning i konsten att hantera en svår livssituation.

Den existentiella samtalsterapin är ett aktivt utforskande och kartläggande av den enskilda människans existens, av ”varat i världen”. Som människor har vi i en betydelse givna gränser, där polariteten liv/död är den allra tydligaste. Under livet ställs vi alla inför, i större eller mindre omfattning, svårigheter som väcker sorg, vrede, kaos och ångest. Livet är till sin natur inte rättvist. Långt ifrån alltid finns det något rätt eller fel. Trots det måste vi ständigt fatta beslut, av mindre eller större betydelse. I existentiellt tänkande betraktas levandet som en konst, vilken likt andra konstarter kräver kunskaper, färdigheter och träning för att behärska. En pågående terapi rör sig inte sällan inom båda dessa sfärer.